utan mitt broderi

utställningen är i kaos. min stora skräck är: kommer fiskelinan hålla till imorgon? ponera att den inte gör det: jag måste jobba lite till med upphängningen innan vernissagen kl16. det kan jag klara. jag har klara mycket den senaste månaden. nu. nu ska jag klara av att sova, jag tror att jag ska bege mig till "mellan nu och då", där kan jag sova gott. det har varit ytterst konstigt att inte kunna brodera på mitt livs broderi en kväll som denna.

workshop

så blev det till slut min tur att hålla i en workshop. en vecka kvar till vi ska ha en utställning här på konstfack, och jag ska lyckas inspirera klasskamraterna att fokusera på något vid sidan av deras egna projekt. kul.

vi behövde spackla och måla väggar i den lokalen där utställningen ska bli. där finns många väggar. så jag tänkte att vi skulle passa på att göra något med dom.

jag visar ett filmklipp med Muto s wallpainting (finns att se på blublu.org). det är stop motion där gigantiska scener spelas upp på byggnader.

klassen får sedan jobba paralellt under förmiddagen med att spackla, rolla, hämta virke och på en vägg släppa loss i svartvitt väggmåleri som fotas under tiden det växer fram.

RESULTATET blev en kladdig vägg och denna film:

som blivande bildlärare drömmer jag om en bildsal med en fri vägg till liknande projekt, eller varför inte en vägg på skolans fasad!

kul va det!

jag faller på plats

min mamma har nu suttit i mitt mellanrum ett tag och satt sin nål i mitt tyg. saker börjar falla på plats, minnen fogas samman till min bild av min egen verklighet. min barndom.

jag skriver mycket nu. skriver ner det som jag minns mellan då och sedan. orden som inte blir sagda i mitt broderi.

visa textil konst

måste lyfta mitt verk från bruksföremål till ett konstplan. därför tror jag att sängen måste strykas. kudden och lakanet kan i sig räcka som sängbetoning.

jag trasslar vidare med mina trådar. strukturerar upp det förflutna. jag befinner mig i mellanrummet mellan då och sedan.

Ann Böttcher visar upp en ryamatta i halvflossa. luggen på mattan är lång och trasslig. om man kammar den åt sidan ser man ett dålt mönster i botten. ett hakkors.

tiden går

det har gått en tid sedan jag skrev sist. processen fastnar i huvudet. jag blir lamslagen av våren. nu närmar sig deadline för detta projekt och jag önskar att det hade funnits mer energi i mig. men ändå lyckas jag dra mig till minnes, finna någon slags frid och broderar. nu har jag precis fått fram det som troligtvis kommer att bli min icsensättning vid examination, mitt ställningstagande. jag befinner mig i gränslandet, där den verkliga uppfattningen styrs av det undermedvetna, en fantasi, en skräck, såren, glädjen, erfarenheterna, drömmar och den världsliga verkligheten. där i det svävande, sköra gränslandet ligger jag i min säng. jag flyger.

aldrig ensam

minnet är så förrädiskt man minns i stort sett aldrig rätt. så sa en kvinna på radion. men vad är det som är så förrädiskt med att minnet inte alltid är så sant. själv tycker jag att det är det som är så fascinerande med minnen.

i bearbetningen av mina minnen är ting, berättelser och bilder en ingång till mitt förflutna. under påsken var jag i min familjs stuga i de gamla skogarna i härjedalen. många minnen har sitt fäste där. mina systrar tog språnget in i mitt broderi. vi är tre, en systerring, en saga, många minnen. vi fick erfara att vi har samma symboler. jag använder örnen, den är för mig en bild för en tid i djup men på något vis trygg sorg. min storasyster berättade för mig om en dröm hon hade om en örn som flög i hennes rum, dess stora vingar slog mot taket ovanför henne. örnen är hennes också.

systerbroderiet är broderat av min syster karolina

jag har varit osäker på hur mycket jag kan gå in i de jobbiga minnen som präglat min barndom, som gjorde slut på min barndom. när jag gick i femman dog min lillebror. när jag senare på högstadiet gjorde upprepade besök hos sjuksyster för huvudvärk visade hon mig en sorgkurva. vad jag tror sätter käppar i hjulet för mig, som fått mig att tveka, är just det. att det finns regler för hur länge man får bearbeta sorg. det finns regler för när allt ska bli normalt igen.

vi satt på påsk i soffan framför kaminen och pratade över broderiets trassel, min mamma, storasyster och jag. vi lyssnade och delade med oss av våra olika minnen av samma timmar den 2 mars 1994 då min lillebror kl17.28 dog på göteborgs barnsjukhus. mamma och pappa var där, vi fem syskon var hemma i huset i örebro. vi var en stor svart evighet ifrån varandra. orden gör fortfarande ont att säga, tårarna tycks aldrig sina. min mamma säger "sorgen vill jag inte komma över. den vill jag leva med"

jag får bearbeta det igen, jag får brodera, faktum är att jag faktiskt får leva med mitt broderi så länge jag lever!

revor i himmelen

jag drömde... & så har jag broderat den drömmen på ett örngott som jag sydde i syslödjen när jag gick i 3an. idag gick det sönder, en reva i himmelen. oj vad jag blev arg, då slog jag i knät så att jeansen gick sönder. nu har jag sytt lite både här & där. hålen har fyllts igen, det fula gömmer jag. men man kan inte gömma minnen. ibland försvinner dom. men man kan inte gömma

nu fortsätter jag brodera fragment, minnen från min barndom. jag broderar på min mormors gamla lakan, ett arv. småflickorna kallades vi, jag & min lillasyster. mina kusiner såg ingen skillnad sa dom, så vi fick heta så, småflickorna.

nu ska jag gräva djupare. leta i det som slumrat till.