tiden går

det har gått en tid sedan jag skrev sist. processen fastnar i huvudet. jag blir lamslagen av våren. nu närmar sig deadline för detta projekt och jag önskar att det hade funnits mer energi i mig. men ändå lyckas jag dra mig till minnes, finna någon slags frid och broderar. nu har jag precis fått fram det som troligtvis kommer att bli min icsensättning vid examination, mitt ställningstagande. jag befinner mig i gränslandet, där den verkliga uppfattningen styrs av det undermedvetna, en fantasi, en skräck, såren, glädjen, erfarenheterna, drömmar och den världsliga verkligheten. där i det svävande, sköra gränslandet ligger jag i min säng. jag flyger.

aldrig ensam

minnet är så förrädiskt man minns i stort sett aldrig rätt. så sa en kvinna på radion. men vad är det som är så förrädiskt med att minnet inte alltid är så sant. själv tycker jag att det är det som är så fascinerande med minnen.

i bearbetningen av mina minnen är ting, berättelser och bilder en ingång till mitt förflutna. under påsken var jag i min familjs stuga i de gamla skogarna i härjedalen. många minnen har sitt fäste där. mina systrar tog språnget in i mitt broderi. vi är tre, en systerring, en saga, många minnen. vi fick erfara att vi har samma symboler. jag använder örnen, den är för mig en bild för en tid i djup men på något vis trygg sorg. min storasyster berättade för mig om en dröm hon hade om en örn som flög i hennes rum, dess stora vingar slog mot taket ovanför henne. örnen är hennes också.

systerbroderiet är broderat av min syster karolina

jag har varit osäker på hur mycket jag kan gå in i de jobbiga minnen som präglat min barndom, som gjorde slut på min barndom. när jag gick i femman dog min lillebror. när jag senare på högstadiet gjorde upprepade besök hos sjuksyster för huvudvärk visade hon mig en sorgkurva. vad jag tror sätter käppar i hjulet för mig, som fått mig att tveka, är just det. att det finns regler för hur länge man får bearbeta sorg. det finns regler för när allt ska bli normalt igen.

vi satt på påsk i soffan framför kaminen och pratade över broderiets trassel, min mamma, storasyster och jag. vi lyssnade och delade med oss av våra olika minnen av samma timmar den 2 mars 1994 då min lillebror kl17.28 dog på göteborgs barnsjukhus. mamma och pappa var där, vi fem syskon var hemma i huset i örebro. vi var en stor svart evighet ifrån varandra. orden gör fortfarande ont att säga, tårarna tycks aldrig sina. min mamma säger "sorgen vill jag inte komma över. den vill jag leva med"

jag får bearbeta det igen, jag får brodera, faktum är att jag faktiskt får leva med mitt broderi så länge jag lever!