revor i himmelen

jag drömde... & så har jag broderat den drömmen på ett örngott som jag sydde i syslödjen när jag gick i 3an. idag gick det sönder, en reva i himmelen. oj vad jag blev arg, då slog jag i knät så att jeansen gick sönder. nu har jag sytt lite både här & där. hålen har fyllts igen, det fula gömmer jag. men man kan inte gömma minnen. ibland försvinner dom. men man kan inte gömma

nu fortsätter jag brodera fragment, minnen från min barndom. jag broderar på min mormors gamla lakan, ett arv. småflickorna kallades vi, jag & min lillasyster. mina kusiner såg ingen skillnad sa dom, så vi fick heta så, småflickorna.

nu ska jag gräva djupare. leta i det som slumrat till.

knivar & nålar

ur smärta kommer skönhet. ibland.

igår hade vi en workshop med mikaela. vi täljde självporträtt i helfigur. det va verkligen roligt. dock var motståndet hårt & kniven slant. idag är såret i min hand bara liiite svullet & jag tar mig an nålen & broderiet med en viss försiktighet.

jag vill bara göra det jag gör, men saktas ständigt in av prestationskrav & de ramar ett fördjupningsarbete kanske borde ha. ibland vet jag inte vad jag gör helt enkelt. jag gräver mig djupare ner i mina minnen. vi får se vart det tar mig.

stygn & trassel

jag sitter & lyssnar på krister henriksson som läser "på spaning efter den tid som flytt" av marcel proust. samtidigt broderar jag en dröm jag drömde för en tid sen. den var så verklig, med fragment från mitt liv. mitt minne har nu kommit i rörelse. "jag svänger in på en gata. men jag är i mitt hjärta." (Proust)

jag gick på den asfaltede vägen som gick från sommarro till baksidan av mina föräldrars hus. solen sken. grönskan var majlik, alla träd & buskar i bostadsområdet var småväxta som när vi var små på 80-talet. min bror är det enda ansiktet i folkmassan som jag minns. han strålade av glädje & ledde oss mot huset. där stod han & väntade. det är jag, stina.